Jag firar den här dagen som min andra födelsedag. Men känslorna är ganska blandade. Det är både sorg, tacksamhet och lycka. Sorg för att jag har fått utstå alltför många jobbiga erfarenheter med mitt synhandikapp, sorg över att gemene man (och kvinna) inte har någon förståelse eller koll på innebörden av att leva med funktionshinder och sorg för att det ännu finns så många som måste gå igenom samma saker som jag har gjort. Men jag känner också tacksamhet över det jag har fått uppleva. Det har gjort mig till den jag är. Det har format mina egenskaper, mitt mod och min förståelse. Men mest av allt känner jag tacksamhet och en gränslös lycka för operationen jag gjorde för fyra år sedan.
Jag kämpade i flera år för att hitta någon som vågade operera mig. Men jag fick ständigt höra att det var omöjligt. Min synskada var alldeles för grav, riskerna för stora och ingen hade gjort en liknande operation på någon med så låg syn i Sverige tidigare. Jag var trött på att bli satt i ett fack, på att inte få uppfylla mina drömmar och att inte få leva det liv jag ville. Jag var trött på linser som krånglade och på att jag hela tiden behövde anpassa mig efter dem. Jag kände mig inte fri. Så mötte jag min hjälte, Professor Bo Philipsson.
Efter två års kamp, i början av januari 2009, hade jag en tid hos Professor Bo Philipsson på Stockholms Ögonklinik. Jag hade hört av många att han var den bästa. Om någon skulle kunna, var det han. Men han sa nej. Riskerna var för stora, det fanns inga linser som var så pass starka på marknaden och dessutom var avstånden mellan mina hinnor i ögonen för små. Det skulle bli för trångt. Jag var helt förkrossad och grät under resten av undersökningen. Mitt sista lilla hopp om min stora dröm hade precis förstörts. Jag var otröstlig i många dagar efteråt.
Två veckor senare hörde Bo av sig igen. Han sa att det fanns en liten chans. En liten, liten chans för mig att han kunde göra en PRL-operation. Han hade hittat en lins som skulle göra att jag kunde se betydligt bättre, om än inte helt fullt. Men han ville påminna mig om att jag hade större risker. Jag tvekade inte i en minut. Jag ville få en ärlig chans att ha samma förutsättningar som alla andra.
Morgonen den 23 april 2009 åkte jag in till Sofiahemmet och Stockholms ögonklinik för att operera in en lins i ögat. Jag var så nervös så jag mådde illa. Det var det största som hänt mig i livet. Operationen var väldigt läskig, men personalen var fantastisk och resultatet blev bra. Jag fick en biverkning med ljuskäglor framför ögonen. Men det gör liksom inget. Jag har gått från att se 3% utan hjälp till att se ungefär 80%. Det är ofattbart, fantastiskt och omöjligt att beskriva. Känslan när jag vaknade upp dagen efter och SÅG kommer jag aldrig att glömma. Det hade varit min dröm sedan jag gick på dagis. Att vakna och se.
Hur framtiden ser ut vet varken jag eller forskarna. Jag har ökade risker för att det ska skita sig. Så jag lever här och nu. Njuter av färger, former och ljus. Jag firar varje årsdag och känner mig otrolig tacksam för året som har gått. Ett år till.
