För några veckor sedan pratade jag med en kvinna om synen på mitt yrkesval. Eller kanske andras syn på det. Ju längre vi pratade, desto mer förstod jag att jag alltid har varit rädd för att jag ska uppfattas som ytlig då jag arbetar med yta. Jag har varit rädd för vad andra ska tycka och för att mina ihopsamlade universitetspoäng inte ska räcka (precis som om det hade någon betydelse). Jag har så många gånger fått uppleva människor som tror att jag ”jobbar med smink” eller ”klämmer finnar”. Att det minsann inte kan finnas mycket till kunskap bakom. Att skönhet inte är lika ”fint” som ett vanligt hederligt (tråkigt) jobb. Lägg där till att jag även jobbar inom media och de traditionella klagarna storknar.
Samtalet med henne gav mycket. Jag insåg att jag har låtit andra människors syn på mitt yrke påverka synen på mig själv. Nej, jag är varken lärare eller sköterska, ekonom eller polis. Jag har inget klassiskt jobb och jag kommer aldrig gå i någon annans fotspår. Jag kan knappt tänka tanken. Men det betyder inte att mitt jobb inte har någon djupare mening. Att påverka andra människors syn på sig själva, att få dem att upptäcka det vackra som alla besitter, det har en healande inverkan och med åren har jag upptäckt hur mycket det gör för andra människor när de vågar blomma ut. Det hjälper dem även inuti. Det eteriska, vackra, njutningsfulla påverkar oss på flera plan. Både hur vi känner oss och hur vi blir behandlade av andra.
Så nu har jag bestämt mig för att skaka av mig syrliga kommentarer som försöker trycka till mig. Det ger ju inte mig något att de inte lever efter sina drömmar och istället försöker klämma åt mig. Jag är smart och jag duger. Jag jobbar med det jag har drömt om. Jag besitter både stor kunskap, lång erfarenhet och mycket passion. Jag ska bara våga stå för det också.
När man är i sin passion och gör det man vill göra tror jag även att man hjälper andra. Gör du det du vill göra? Lever du efter din sanning? Om inte, vad kan du ändra på för att komma dit?
