Innan jag gick och la mig igår läste jag om de fasansfulla terrordåden. När jag vaknade i morse fick jag ännu mer klarhet i dess omfattning. Om vi nu ens har sett slutet för de här dagarna. Vem vet vad som händer här näst?
På sociala medier flödar kärleken, solidariteten och gemenskapen (förutom kommentarerna om Åsa Romson då). Det gör mig varm in i själen. Värmen blandar sig med sorgen över de som har gått bort, deras anhöriga och vad som verkligen är på väg att hända i världen. Hur kan en människa bli så pass hjärntvättad och byggd av så mycket hat att hen dödar en annan människa? En helt okänd.
Något som inte nämns mycket utav är det jag känner som mest, nämligen rädsla. Och förmodligen får vi inte visa vår rädsla för att låta ondskan vinna. Men jag ger mig och erkänner. Jag är skiträdd. Jag tycker att det är otroligt obehagligt och läskigt att någon mitt bland oss, på en öppen och inte riskfylld plats plötsligt kan få för sig att döda människor i Guds namn. Och jag vet att det har hänt många gånger förr och att det kommer hända många gånger igen. Världen har aldrig varit enbart god.
Det är nu vi ska kämpa tillsammans. För visst är det de goda människornas tystnad som är värst och inte de onda människornas handlingar? Men jag vill helst gå och gömma mig under en filt. Kanske med en ficklampa, lite godis och en serietidning (Kalle & Hobbe!). Men så ser ju inte världen ut. Jag måste helt enkelt leta fram min Supermamma-dräkt och kämpa för godheten.
Ta hand om er och varandra! <3
