Gästbloggare: Luriks Anakronismer
”Vill man vara fin får man lida pin” lyder ett gammalt – och sant – ordstäv. Att fundera ut märkliga och smärtsamma skönhetsideal tycks vara en universell egenskap hos människan. Kineserna hittade på liljefötter (man lindade kvinnors fötter så hårt att de blev missbildade och omöjliggjorde en normal gång). På 1600-talet i Europa skulle en respekterad man mer än gärna vara hälsofarligt fet i motsatts till tidens kvinnor vars korsetter snördes hårt i syfte att få en timglasformad kropp. Katarina de’ Medici (1519 – 1589) krävde att hennes hovdamer inte skulle mäta mer än 31, 5 cm runt midjan, ett ideal som höll i sig långt fram i tiden.
Även om man kan förfasas över dessa påfund i skönhetens namn bleknar dessa i jämförelse med de smärtsamma skönhetsidealens verkliga koryféer: mayaindianerna. Maya är ett samlingsnamn för en rad olika folk i Centralamerika som delade religion och kultur samt talade närbesläktade språk. Mayakulturen tillhör de verkligt gamla, den förklassiska perioden räknar man så långt tillbaka som 2500 f. Kr. När Hernan Cortés gjorde processen kort med mayas nordliga grannar, aztekerna, på 1500-talet var mayakulturen redan på upphällningen.
Således hade maya tusentals år på sig att fundera över vad verklig skönhet innebar och resultatet framstår onekligen som synnerligen exotiskt för alla utomstående. De ansåg att en konformad skalle var bland de vackraste attribut en människa kunde bära. Eftersom människan har en rund skalle krävdes det att man lindade spädbarnens skallar när fontanellen fortfarande var mjuk och formbar. Vanligtvis använde man ett tygstycke som drogs åt hårdare högre upp på hjässan och på så vis fick mayababyn en konformad skalle.
Man kan tänka att det var av särskild vikt att mayakungar ägde ett behagfullt utseende, varför man också lade stor möda vid att forma deras huvuden. Kungen K’inich Janaab’ Pakal (603 – 683 e. Kr.) var i synnerhet utsatt för mayas förkärlek till koner. I hans fall räckte det inte med ett hårt åtdraget tygstycke i sin iver att forma en konskalle av sällan skådad art klämde man fast hans babyhuvud mellan två träplankor. Detta ingrepp orsakade en fördjupning i pannan och skadade näsryggen. För att råda bot på detta inte särskilt granna anletsdrag tvingades kungen bära en utfyllnad och en näsryggsprotes av ett gipsliknande material. Dock tog den arme kungens lidande inte slut där då man praktiserade hela mayas arsenal av skönhetsförbättrande åtgärder på honom. Hans tänder filades ned till dess att de liknade uppochnedvända T:n. Maya brukade även borra hål i tänderna och fylla dessa med jade vilket gav ett gröngnistrande leende.
I dagens västerländska kultur är ansiktets symmetri av essentiell vikt för det samlade skönhetsintrycket, maya hade en helt annan mening. Man uppfattade skelögdhet som något utomordentligt upphetsande och tilldragande. Detta åstadkoms genom att man fäste en liten kula mittemellan babyns ögon och som en konsekvens av babyns försök att fokusera blicken på kulan uppstod en bestående skelögdhet. Således spenderade mayaindianerna dagarna i ända med att titta snett på varandra.
Luriks Anakronismer
Historiebloggen Luriks anakronismer hittar ni här och rekommenderas varmt av Elin.
