Det har bara gått två dagar sedan det fruktansvärda terrordådet i Stockholm. Men det känns som om vi redan har kommit långt, slutit upp, gett kärlek och stått enade.
När allt skedde hade jag hämtat min dotter på förskolan och hade tänkt åka till frisören med henne. Jag brukar hämta henne rätt tidigt och istället jobba mer på kvällarna. Tack och lov så även denna fredag. Jag fick en flash från DN till mobilen och förstod snabbt att det förmodligen hade skett ett terrordåd i Stockholm. I vår vackra stad. 30 sekunder senare ringde min svägerska från Malmö för att förvisa sig om att vi var ok och efter det gick telefonen varm i flera timmar framåt.
Min man, min syster och flera vänner var på sina jobb inne i stan. Min man bara två-tre kvarter från Åhléns. De blev förbjudna att gå ut och jag var sjukt orolig fram tills min syster och man var hemma igen flera timmar senare. När något sådant här händer vet en ju inte om det är allt, eller bara början på en serie händelser kanske inom loppet av några minuter, timmar eller dagar. Det ökade min oro något vansinnigt eftersom mina familjemedlemmar jobbar nära viktiga och symboliska byggnader.
När röken steg upp från lastbilen låg det samtidigt en tung oro över hela Stockholm. Under en av de första vackra vårkvällarna fick folk ta sig hem till fots genom hela stan. Innerstaden var öde. Jag pratade med min syster när hon promenerade från Kungsträdgården och hon berättade att Stockholm var alldeles tyst. Kusligt.
Jag erbjöd rätt tidigt mitt hem till strandade människor men det var ingen som kom förbi. Kanske inte så konstigt eftersom det var otroligt många som gjorde samma sak. Oron kompenserades med kärlek för sina medmänniskor. Stockholm blev mer enat än någonsin. Är det inte kärlek så säg?
Igår var jag rätt nere hela dagen. Jag blev otroligt påverkad av fredagens händelser och på kvällen var vi ett litet gäng som möttes upp hos min vän Lina. Vi drack rödvin och pratade. Det var väldigt skönt!
Idag känner jag mig otroligt stolt över svenska folket och polis och sjukvårdspersonal i synnerhet. Vilket hästjobb de har gjort!
Efter sådana här händelser börjar det alltid pratas om att samhället behöver förändras. Något måste göras. Men samhället, det är ju du och jag. Vad tänker du göra för att göra den här världen lite bättre? Jag tror att flera små goda gärningar kan ha en stor betydelse. Vad tror du?
