Ungefär för ett år sedan skrev jag om hur omtumlande det var att bli mamma. Om känslostormarna, rädslan, prestationsångesten och den stora kärleken.
Nu så här ett år efter är allt annorlunda. Min roll som mamma har fallit på plats och hormonerna likaså. Men prestationsångesten, den sitter där den sitter. Det känns som om jag alltid kan bli en bättre mamma, att det alltid finns mer att göra. För mig är det verkligen “learning by doing” med barn. Lilla M är mitt första och jag försöker följa både hjärta och förstånd för att göra rätt och tillräckligt. Med en vild ettåring, hund, företag och en man som jobbar extremt hårt och mycket (60-70h/v), är livspusslet inte enkelt. Alla ska ha sitt. Och kvar blir jag, utschasad med förvirrade förhoppningar men mycket kärlek. Jag står här någonstans mellan tvätt, jobbmail, disk, leksaker, veterinärbesök, vällingflaskor, pressmöten och power walks och undrar vad som händer nu?
Jag behöver landa och återhämta mig. Låta själen komma ifatt. Livet går i ett rasande tempo. Jag skulle verkligen behöva tanka min energi och arbeta på flera av mina mål. Missförstå mig inte, min familj är min högsta dröm. Men mitt liv har många pusselbitar och jag har alltid haft rikligt med mål och framtidsvisioner. Men nu vill jag få ihop dem med familjeliv. Och helst inte bli mer slutkörd på kuppen.
Att ha båda de här två i mitt knä gör mig alldeles varm och lycklig. Jag är otroligt tacksam och glad över båda två. Idag gav Lilla M sin napp till Maggie. Kärlek!
