Ni som har följt mig ett tag minns säkert att jag opererade mina ögon för sju år sedan. Jag växte upp med en allvarlig och grav synskada som gjorde att jag såg, vad man tror, runt 3 % utan hjälpmedel. Vilket betyder färg, ljus och detaljer på någon cm avstånd. Tack vare en grym optiker klarade jag mig rätt bra ändå. Men självklart gör ett sådant funktionshinder att man formas efter det. Man har ju långt ifrån samma förutsättningar som normalseende. Det har gjort mig mer ödmjuk inför livet. Jag har lärt mig mycket av att som barn inte vara som ”alla andra”.
Jag växte upp i tron att jag förmodligen skulle kunna operera mina ögon som vuxen. Men ju närmare vuxenlivet jag kom, desto mer insåg jag att det var mer komplext än jag trodde. En laseroperation är omöjligt på någon med så nedsatt syn då hornhinnan är alltför tunn för att slipas ner. Mitt mod sjönk och min desperation ökade. Trots att jag kunde köra bil och plocka ögonbryn med linserna i, var allting betydligt mer komplicerat än för normalseende. Jag var väldigt beroende av mina linser då jag såg helt ok med dem jämfört med mina glasögon. Med linserna kunde jag till exempel köra bil! Men de krånglade mycket för mig. Ett minne är från Hulstsfredsfestivalen då jag och min vän Cissi var där i början av 2000-talet. Rage Against The Machine skulle snart upp på scenen och jag hade sett fram emot att se dem väldigt länge. Då började linserna krångla. Jag hade haft i dem för länge och ögonen var supertorra. Vi fick gå till vårt tält för att ta ut dem istället. Jag minns att vi satt där i tältet och lyssnade på konserten istället för att stå och hoppa framför scenen. Vardagen miste sin glans när livet ofta blev för komplicerat. Där bakom fanns också rädslan för att få näthinneavlossning då risken är betydligt högre för mig, att bli blind, krångel med linser och torra ögon och skammen för mina tjocka glasögon som ingen fick se. Den där j-vla skammen.
Foto: Magnus Fond
Jag började kolla upp olika alternativ på operation och hittade Prl, en variant där du opererar in en lins framför ögats egna lins. Men det var lättare sagt än gjort. Jag besökte nästan alla Stockholms ögonkirurger och fick nej. Det var för stora risker, mina ögonhinnor var för tunna, utrymmet var för litet. Ingen med en så stor synskada hade tidigare blivit opererad med den här metoden i Sverige. Jag var förtvivlad.
Sista chansen
En av de sista jag besökte var professor Bo Philipsson på Sofiahemmets ögonmottagning. Bo anses vara absolut bäst i Sverige inom sitt område och har åkt världen runt för att föreläsa. Han var mitt sista hopp. Under mitt möte med honom berättade han som alla andra att det var kört. Mellanrummet mellan mina hinnor var för litet och det fanns inga linser som var så pass starka som jag behövde. Man kunde inte heller göra något åt min astigmatism. Jag grät.
Två veckor senare ringde Bo och berättade att han mot alla odds hade hittat en lins. Den skulle inte kunna ge mig 100 % syn. Men den skulle göra livet betydligt enklare. Det fanns ännu många risker och jag blev en försökskanin. Men jag hade ett enormt förtroende för Bo.
Jag tvekade inte en minut.
Dagen D var den 23 april 2009 och jag har aldrig varit så nervös. Skulle min högsta dröm gå i uppfyllelse eller skulle jag ångra mig bittert resten av livet? Jag fick gå in och lägga mig på operationsbordet och när hakarna sattes fast i mina ögonlock var jag nära att få en panikångestattack. Jag minns att jag sprattlade med benen och försökte kontrollera min andning. Eftersom jag såg så j-vla dåligt hade jag svårt att fästa blicken där jag skulle. Så jag såg ironiskt nog, mycket av operationen. Men när Bo hade placerat in linsen i mitt öga blev jag helt lugn. Vad jag kände då är omöjligt att beskriva. Jag kunde se.
En stund senare var det dags för det andra ögat och jag låg bara och myste på operationsbänken. Skulle det krångla visste jag att jag förmodligen hade ett fungerande öga.
Efteråt var jag lycklig på ett plan jag inte kan beskriva. Jag kände mig ödmjuk inför livet. Jag minns att jag ställde mig vid ett fönster och från att ha sett några få cm framför mig kunde jag se ner på gatan och vad som hände där nere. Jag ringde mina föräldrar och berättade och jag ville bara skrika. Ett glädjeskrik som Ronja Rövardotter!
Jag ser inte hundra efter operationen, astigmatismen är kvar och jag har drabbats av ljusfenomen efter. Men det är skit samma. För vet du, jag kan se.
Nu är det sju år sedan jag opererades. Jag ser livet som innan och efter operation och känslorna är minst sagt blandade idag, precis som tidigare årsdagar. Det är gråt, skratt, sorg, tacksamhet och lycka.
