#

Födelsedagen nr två

När jag var 2,5 år så upptäcktes det att jag hade en grav synskada plus astigmatism. En synskada brukar man räkna när man ser under 10%. Man tror att jag såg ungefär 3% eller lite under, utan hjälp. Det gav givetvis mig en helt annan livssituation och andra förutsättningar än andra barn. Jag växte upp och kämpade mig igenom en vanlig skola.

När jag gick i ettan testade jag för första gången kontaktlinser. Då var jag yngst i Sverige att bära det. Men i längden blev det för omständigt. Men några år senare blev linserna en räddning. Jag såg betydligt bättre med de, än med mina ynka 25-30% med glasögon. Jag försökte att leva ett så normalt liv som möjligt.

Sedan den dagen jag förstod att jag ser sämre än andra så ville jag operera mig. Jag ville ha bättre förutsättningar, kunna göra saker andra tar för givet, uppfylla mina drömmar och slippa vara beroende. Men det gick inte. Skadan var för stor och ögonen för sköra. I vuxen ålder började linserna krångla allt oftare och jag blev allt mer desperat till ett alternativ. Jag besökte läkare efter läkare, specialist efter specialist. De sa alla att det var omöjligt eller att det var för stora risker. Ingen vågade. Och jag kan väl snabbt erkänna att tårarna blev många.

Men så en dag fick jag nys om Professor Bo Philipsson på Stockholms Ögonklinik. Till en början var han väldigt skeptisk. Det fanns ingen annan med så dålig syn som mig, som tidigare har gjort den typ av operation som kunde vara aktuell. Han kände inte till någon som gjort det någon annanstans heller. Riskerna var stora. Men så bestämde vi oss för att det fick bära eller brista.

Torsdagen den 23 april 2009 opererades jag. Jag har aldrig varit så nervös. Främst var jag nervös för att förlora synen helt. De satte in en lins inne i mitt öga och jag kan säga att det är det läskigaste och det underbaraste jag har varit med om. Det är som en instinkt för mig att vara oerhört rädd om mina ögon. Så paniken sköt i höjden när jag såg div. redskap (ska inte nämna vilka..) närma sig mitt öga. Men jag klarade det. Synen förändrades redan under operationen. Den där totala lyckan har aldrig varit större! Jag minns ännu operationsdagen i detalj. Det är min lyckodag!

Idag är det tre år sedan. Känslorna är översvallande vid varje årsdag. Jag har inga garantier på mina ögon eller min syn. Men för varje år det funkar så firar jag den här dagen som en andra födelsedag. Idag ser jag ca. 80% utan hjälp! Det lilla som är kvar är astigmatismen som spökar. Jag är oändligt tacksam för varje dag. Och jag kan inte beskriva hur stor hjälte Bo Philipsson är för mig.

Man beräknar att det finns ungefär 3000 synskadade barn i Sverige idag. Om du vill bidra till synskades riksförbund så hittar du deras sida här.

Sharing is caring:

Inga kommentarer

  1. Firven

    Mina -4 känns med ens futtigt. Tack för ett härligt inlägg, man förstår verkligen hur stort det här är och hur mycket det har förändrat ditt liv. Grattis på dagen!!

    Svara
  2. Mona / La Vie est Belle

    Vad rörd jag blev utav att läsa din historia, kan tänka mig att det har varit grymt jobbigt stundtals. Modig du är som gjorde operationen och härligt att du fick ett bättre resultat än du väntade dig! 🙂 Grattis!

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.