Lisa Nilsson har just nu föreställningen En kvinna som jag på Rival i Stockholm. Jag fick biljetter i födelsedagspresent av min man och i torsdags var vi där.
Lisa Nilsson har alltid varit min husgud. När andra gillade Nsync och Tupac så var Lisa Nilsson den jag mest lyssnade på och låtarna betyder ännu väldigt mycket för mig, både de nya och de gamla. Så pass mycket att min dotter faktiskt är döpt efter ett av hennes album. Och tänker jag tillbaka så tror jag att hon var en av anledningarna till att jag faktiskt började sjunga.
En kvinna som jag påminde inte riktigt om något hon gjort tidigare. Det var, om jag räknade rätt, tre låtar specialskrivna för föreställningen. Annars blandade hon sina tidigare låtar med andras låtar, en hel del dans och prat. Och vet du, om Nilsson nu är känd som en av de offentliga personer i Sverige med starkast integritet, så öppnade hon dörren lite på glänt nu. Hon berättade betydligt mer om sitt liv än tidigare. Hon fick även in en hel del om #metoo och mansplaining. Helheten blev så fantastiskt bra! Förmodligen det bästa hon har gjort. Jag både grät (av att bli musikaliskt golvad) och skrattade. Tyvärr var den bara 1,40 lång. Jag hade hoppats på 2h. Samtidigt var det lite bökigt att sitta still så länge som höggravid.
I veckan blev min svåger svensk medborgare. Hurra! Jag bjöd in till ett spontant firande hos oss igår och vi drack skumpa, åt tårta, viftade med svenska flaggor och försökte komma ihåg hela texten i Du gamla du fria. Förutom min svåger, syster och deras två härliga ungar var det min lilla familj och mina föräldrar. Det var riktigt lyckat och supertrevligt!
