#

Nu blir min minsta flicka snart 6 veckor. De här veckorna har varit minst sagt intensiva och omtumlande men på något sätt ändå rätt harmoniska.

Det känns som om jag är på rätt plats i livet och att min familj nu är komplett. Samtidigt så känner jag mig urlakad. Jag får sova ok eftersom min man ändå jobbar natt (och dag!) och därför tar endel på nätterna då han ändå är vaken. Men jag sover såklart långt ifrån tillräckligt och prestationsångesten över att vara en bra mamma för två, matte för en, fru till en (!) och samtidigt driva företag och få vardagen att gå runt gör mig rätt utmattad. För att inte tala om alla känslor och tankar. Som HSP är det något som snurrar ständigt.

Jag är väl medveten om att inget behöver vara perfekt, jag har dragit ner på den prestationen. Men jag vill ju ändå att alla ska känna sig sedda och omhuldade. Samtidigt har jag ett företag att sköta och en kropp som behöver läka.

Mina dagar varvas med att mata, natta och trösta bebis, ge medicin och mat på utvalda tider åt taxen, promenera, jobba, hämta på förskolan, underhålla storasystern, laga mat, tvätta, svära över leksaker på golvet och så snurrar allt på. Det är alltid någon som ropar, bebis som vill ha mat, storasyster som vill leka eller hunden som är lat och vill att jag lyfter på filten så att hon kan krypa under. Maaaamma! Men givetvis ser jag också till att få tid för min hudvårdsrutin. Haha! Den ruckar jag inte på.

Bara en vecka efter vår yngsta föddes blev min partner in crime – dvärgtaxen Maggie, sjuk. Dagarna innan hade konstigt nog, i och med så livsomvälvande händelser, varit mina mest harmoniska i livet. Det hade känts som om allt föll på plats. Men i och med att en av mina största kärlekar i livet blev väldigt sjuk kom ångesten som ett brev på posten och det blev dagar med mycket tårar och oro. Efter undersökningar och tester konstaterades det bukspottkörtelinflammation, jobbigt och långdraget men inte lika allvarligt som mina värsta farhågor. Det kommer ta lång tid för henne att bli frisk, men vi kämpar för det.

Min bästis

Annars har det mesta flyt på rätt bra. Vi har inga riktiga rutiner än, det dröjer nog någon månad till. Men vi har en oftast nöjd bebis och en otroligt kärleksfull storasyster och det har underlättat mycket. Knappt en tendens till avundsjuka. Bara mängder med kärlek.

Jag var mer beredd den här gången än första gången jag fick barn. Jag fick det rätt tufft förra gången och ska jag vara ärlig mådde jag inte heller speciellt bra. Det har varit helt annorlunda nu. Inte på grund av barnen och hur de är, utan på grund av mig. Jag har landat mer.

Mycket beror säkert på att 2018 skickade mig till helvetet och tillbaka. Jag har fått perspektiv och är bara så sjukt tacksam för mina tjejer och all tid jag har förmån att få vara med dem. En annan anledning är nog att jag är mer erfaren nu med barn nr 2. Jag säger inte att det är lätt, det är skittufft och alltid någon som vill ha min uppmärksamhet och närvaro. Det här ständigt dåliga samvetet som jag tror att alla mammor känner igen sig i. Men kärleken kära läsare, den enorma kärleken som känns in i hjärteroten gör allt värt det.

I helgen somnade min bloggkollega Terese Alvén in. Hon var också en tvåbarnsmamma med sitt tredje på väg när de upptäckte en cysta på ena äggstocken och i april konstaterades det aggressiv cancer. Jävla sjukdom. Jag har gråtit rejält för henne. Det är så ofattbart orättvist. Jag har kramat om mina barn extra hårt den här veckan och tänkt mycket på Terese man och barn. Fy fan.

Sharing is caring:

2 Kommentarer

  1. Cissi

    Älskar fotot på dig och Malva ❤ och underbara lilla Morelia på ett litet hörn i bakgrunden som har stenkoll på mamma och lillasyster 😍❤

    Svara
    • Elin Fagerberg

      Haha! Ja hon har stenkoll, här står hon och håller upp dörren. :D. Tack fina!

      Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.