#

Om det inte hade varit som nu

Ni kommer kanske ihåg att jag har växt upp med en grav synskada plus astigmatism. Jag gjorde en ögonoperation för över sex år sedan men givetvis har mitt funktionshinder påverkat mig och min personlighet enormt mycket. På gott och på ont. Det positiva är nog att jag uppskattar allt mer. Jag är tacksam för att jag kan se och att jag (förutom hörselnedsättning och lite andra åkommor) ändå har sluppit undan lätt om man jämför med många andra. Jag har också blivit en problemlösare och jag har relativt lätt för att anpassa mig för nya utgångslägen. Jag tror också att jag har en bättre förmåga att se färger och ljus.

Under min uppväxt fick jag regelbundet höra att jag har rätt stora risker att bli blind. Den tanken har etsat sig fast. Jag var 16-17 år när jag förstod allvaret och jag kommer aldrig glömma det. Ni kan ju tänka er ångesten. Mina linser gjorde det möjligt för mig att leva nästan som andra men jag minns att jag då fick en extrem längtan efter att uppleva så mycket som möjligt. Resa, dansa, njuta av solnedgångar och vackra utsikter, leva! Hinna se så mycket som möjligt innan det som kunde hända skulle ske. Idag är jag inte lika rädd. Men jag har sedan tonåren alltid funderat på en back up. Vad ska jag jobba med om det händer? Var ska jag bo? Vad kommer jag klara av och inte? Jag tror att jag skulle jobba med massage och healing. Men egentligen är det ju helt omöjligt att sia om hur jag skulle reagera och må.

Men jag har bestämt mig för att jag kommer fortsätta vara seende. Något annat skulle jag inte orka med. Kanske är det därför jag har valt ett yrke där jag måste se? För att på ett ironiskt sätt ge ödet en kick i rätt riktning. Men de där tankarna fortsätter att snurra ibland.

Elin Fageberg skönhetsblogg

 

Sharing is caring:

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.